Jag gjorde mitt första besök på Sverok Stockholms kansli i november 2006, när jag följde med en Sverokaktiv vän som skulle dit på möte. När jag kom därifrån så var jag registrerad på forumet och aktiv i förbundets Rättvisearbetsgrupp. Det var min första kontakt med Sverok (som annat än den som fyller på min lajvförenings konto ibland), och det var mera trevligt än läskigt.

När jag blev invald i Sverok Stockholms styrelse och strax innan det när jag började bekanta mig med distriktarna så blev jag uppmanad att komma på Onsdagsmiddagarna. Föga förvånande är det middagar som hålls varje onsdag (och nu tycker jag att någon av kanslirävarna i styrelsen kan ta och fylla i med ett blogginlägg om hur de brukar gå till och vad syftet är :P). Jag blev garanterad en trevlig stämning, god mat och Sverokare, och det låter ju inte så farligt.

Men sen så är ju jag som jag är. Det här med att socialisera med människor verkade mest avskräckande, och snart hade jag byggt upp en egen bild av de där middagarna som bara jobbiga, förväntan på mig att vara social, folk som bråkade på varandra om städning och kanske något sådant där hemskt brädspel som man skulle bli tvungen att spela. Kort sagt, ingenting för mig. Och så gick hela verksamhetsåret. Jag besökte kansliet när vi hade styrelsemöten – men om man råkade träffa på någon som satt med en dator och jobbade i en annan del av det så var det jätteläskigt. Och jag lyckades missa samtliga kvällsmöten och liknande.

Sedan så insåg jag väl så småningom, någon gång i vintras att det inte kunde fortsätta på det viset. Jag räknade med att sitta kvar ett år, och hur bra är det med en styrelseledamot som är rädd för Sverokare? Inte så värst.

Så i och med förberedelserna för årsmötet, och därefter riksmötet, så började jag faktiskt gå till kansliet med jämna mellanrum. Jag har till och med börjat trivas! Visst, det är fullt med folk, men de är inte hälften så läskiga som jag förväntade mig. Tvärtom så har jag blivit väldigt välbemött på kansliet. Både när jag varit jättesocial (det händer) och när jag satt mig ned med en dator själv. Och nu upplever jag faktiskt kansliet som en tillgång för Sverok Stockholm, oavsett om man ska styrelsejobba, hålla möten, lajva eller socialisera.

Och nu hoppas jag att jag lyckats formulera mig rätt också, så att tanken med det här inlägget går fram. Alltså inte ”kansliet är ett läskigt ställe”, utan ”jag som är rädd för det mesta vågade gå hit och började trivas, så då vågar säkert fler också”.