Jag gjorde mitt första besök på Sverok Stockholms kansli i november 2006, när jag följde med en Sverokaktiv vän som skulle dit på möte. När jag kom därifrån så var jag registrerad på forumet och aktiv i förbundets Rättvisearbetsgrupp. Det var min första kontakt med Sverok (som annat än den som fyller på min lajvförenings konto ibland), och det var mera trevligt än läskigt.

När jag blev invald i Sverok Stockholms styrelse och strax innan det när jag började bekanta mig med distriktarna så blev jag uppmanad att komma på Onsdagsmiddagarna. Föga förvånande är det middagar som hålls varje onsdag (och nu tycker jag att någon av kanslirävarna i styrelsen kan ta och fylla i med ett blogginlägg om hur de brukar gå till och vad syftet är :P). Jag blev garanterad en trevlig stämning, god mat och Sverokare, och det låter ju inte så farligt.

Men sen så är ju jag som jag är. Det här med att socialisera med människor verkade mest avskräckande, och snart hade jag byggt upp en egen bild av de där middagarna som bara jobbiga, förväntan på mig att vara social, folk som bråkade på varandra om städning och kanske något sådant där hemskt brädspel som man skulle bli tvungen att spela. Kort sagt, ingenting för mig. Och så gick hela verksamhetsåret. Jag besökte kansliet när vi hade styrelsemöten – men om man råkade träffa på någon som satt med en dator och jobbade i en annan del av det så var det jätteläskigt. Och jag lyckades missa samtliga kvällsmöten och liknande.

Sedan så insåg jag väl så småningom, någon gång i vintras att det inte kunde fortsätta på det viset. Jag räknade med att sitta kvar ett år, och hur bra är det med en styrelseledamot som är rädd för Sverokare? Inte så värst.

Så i och med förberedelserna för årsmötet, och därefter riksmötet, så började jag faktiskt gå till kansliet med jämna mellanrum. Jag har till och med börjat trivas! Visst, det är fullt med folk, men de är inte hälften så läskiga som jag förväntade mig. Tvärtom så har jag blivit väldigt välbemött på kansliet. Både när jag varit jättesocial (det händer) och när jag satt mig ned med en dator själv. Och nu upplever jag faktiskt kansliet som en tillgång för Sverok Stockholm, oavsett om man ska styrelsejobba, hålla möten, lajva eller socialisera.

Och nu hoppas jag att jag lyckats formulera mig rätt också, så att tanken med det här inlägget går fram. Alltså inte ”kansliet är ett läskigt ställe”, utan ”jag som är rädd för det mesta vågade gå hit och började trivas, så då vågar säkert fler också”.

Jag fick en inbjudan till Mötesplats Stockholm häromdagen eftersom de arrangerade diskussion och mingel kring och med datorspelsbranschen. Mötesplats Stockholm är ett närverk som då och då arrangerar träffar med olika teman, för att personer från näringslivet ska få träffa personer från kulturlivet. Den här gången handlade kvällen om hur designers, musiker och dramaturger kan bidra till utvecklingen av spelbranschen.

Egentligen lät det inte särskilt intressant, men jag tänkte att eftersom någon jag inte känner alls har haft den goda smaken att tänka på Sverok och bjuda in mig så anmälde jag mig! Och igår var jag där. Till en början bjöds det på vin och ostbricka, någonting jag principiellt är emot men det var trevligt, med mingel. Det såg ut att mest vara halvuppklädda kontorsjeppar där och en och annan kille som stack ut lite mer i gamerklädsel. Inte ens gamerkillen jag pratade med, som var där av ingen annan anledning än att han spelar spel, kände till Sverok så jag tror att vi har väldigt mycket att jobba med när det gäller varumärke.

Programmet inleddes sedan med lite prat från en kille som gjort en dokumentär om människorna som köade till GTA4. Det var rätt kul, han hade tagit lite coola foton och spelade upp ett par ljudklipp. Därefter gick kvällen över i en paneldebatt som jag tyvärr tyckte var betydligt tråkigare. Några personer från olika sammanhang diskuterade frågor relaterade till datorspel och konst. Är datorspel konst? Ja, det verkade alla vara överrens om redan från början, så hela debatten kändes tämligen utarmad. I övrigt tror jag att frågorna, och svaren, låg på en så hög nivå att de mindre spelvana åhörarna inte kunde ta till sig särskilt mycket av debatten. ”Hur många procent kvinnor är det som spelar?” blev en av följdfrågorna (notera relevansen till ämnet), och ett ifrågasättande mummel hördes från många håll när svaret blev att det är nära hälften.

Sammanfattningsvis kändes evenemanget inte särskilt givande. Men det är såklart roligt att datorspel räknas in i en serie kulturformer som är värda att debattera kring!

Idag har jag flängt runt och försökt få underskrifter från förra årets styrelse. Andra halvan av vår landstingsbidragsansökan ska in om ett par veckor, och med den även årsredovisningen. Det har gått förvånansvärt enkelt! 3/9 klara, och nästan alla under kontroll. Den enda jag inte lyckats bestämma träff med är Kristoffer, som jag fick tag på men som jag på grund av dålig mottagning inte lyckades få fram många ord till. Men det ordnar sig nog!

Det här är den bit av landstingsansökan jag verkligen inte gillar. Siffror är inte riktigt min grej, så jag vet inte alls vad jag ska skriva på blanketten. Tänkte försöka lura det på någon annan på lördag när vi har styrelsemöte…

Den tid vi människor har att spendera fritt är en ganska liten del av våra liv. Vi kan med lite snabb räkning ta bort 10 timmar från dagen då vi jobbar (då är det 8 jobb och 2 resa). Det lämnar 14 timmar. Av dessa bör minst 8 gå åt till sömn (om vi är duktigt). För den snabb tänkte lämnar det 6 timmar kvar att ha skoj för.

6 timmar är det allt som blev kvar? Kan det verkligen stämma? Det är endast ¼ av våra liv. För ”vanligt” folk är svaret ja undantag från denna ”norm” kan självklart förekomma speciellt inom Sverok kretsar. Men för att göra det enkelt för oss antar vi att alla är ”vanliga”.

Så vad gör vi med dessa 6 timmar?

Vi använder oss av Mårten som exempel när vi undersöker detta fenomen närmare.

Mårten är en typisk ”vanlig” person med engagemang inom Sverok. Den här veckan kommer han att delta i någon typ av sverok aktivitet utanför hans bostad 5 olika dagar. Dessa aktiviteter kommer att snitta på ca 5 timmar styck med undantag på den ena som troligen kommer hamna närmare 10 timmar. Det är nästan att vi bör ta en stund för och se om det är så här vi vill leva våra liv.

Vi skulle kunna sitta här och ta upp detta problem i evigheter utan att komma fram till någon konkret. Och det hela skulle endast sluta med att vi skulle fall ihop i en stor stress hög med alla stressade människor i världen. Men i linje med Sverok Stockholms verksamhetsplan ska vi vara bättre än så.

Så vad har vi kommit fram till? Jo att tiden är irrelevant och blir bara vad vi gör den till. Så för att ta vara på den måste vi slösa den på saker som i det stora hela kanske är mindre viktigt som att spela spel med goda vänner eller med spännande folk vi inte än riktigt känner.

//Mårten

”Livet är som ett stulet playstation. Den innehåller mycket kul men jag önskar att det fanns en manual”

Jag tänkte flagga lite för ett projekt som jag och Roos driver med stöd från Sverok, Sverok Stockholm och Unga Forskare Stockholm. Projektets mål är att gå ut till gymnasieskolor i Stockholms län och prata om hur föreningslivet fungerar och varför. Vi vill ge dem den där otroligt viktiga lilla biten som tyvärr ofta prioriteras bort i samhällskunskapen. En baktanke är såklart att ungdomsorganisationerna tappar medlemmar och vi tänkte göra slag i saken och köra en gemensam rekryterings- och informationskampanj. Förhoppningen är att så många som möjligt av länets ungdomsorganisationer hakar på och ställer sig bakom projektet.

Idag hade vi besök av två trevliga tjejer från Nykterhetsrörelsens Scoutförbund, som verkade helt på vår linje, och imorgon väntar ett spännande möte med Idrottsförvaltningen. Vi har nämligen fått höra att de själva har ett liknande projekt i årets verksamhetsplan, så förhoppningsvis kan vi samköra (och tigga pengar). Senare i veckan väntar ett möte med ett annat scoutförbund, och framöver är Schackförbundet, Vi Unga och Stockholms Unga Katoliker nära till hands. Bemötandet har varit positivt från alla vi pratat med så här långt, och jag hoppas att det fortsätter det på den linjen!

Utöver att det är ett väldigt viktigt och bra projekt så ligger det helt i linje med distriktets verksamhetsplan, så där kan vi tillgodoräkna oss en del arbete. ”Distriktet ska göra sig känt som en aktiv och pålitlig organisation bland andra organisationer.” Hur gör man det bättre än genom att säga: – Hej! Vi planerar att jobba arslet av oss. Vi jobbar gärna lite åt er också, när vi ändå håller på, och ni behöver inte göra någonting.