Ganska ofta när man umgås i Sverokkretsar så hör man folk säga ”vi spelar spel”, ”vi borde ge dem ett spel i present”, eller för all del ”vi tänkte spela ett parti, ska du vara med?”.
Begreppen ”spel” och ”spela” kan tyckas vara ganska öppna och odefinierade. Man kan allt från att spela rollspel till att spela Allan. Det finns brädspel som tar ett år att spela, och man kan sitta och blippa på ett gameboy när man åker buss. Det finns även sociala spel, hasardspel och folk som spelar teater. Boken ”the game”, ”spelet”, är en dejtinghandbok.
Men när man pratar om ”spel” i de här sammanhangen, så handlar det alltid om brädspel. Kanske på sin höjd ett kortspel. Och det säger kanske en del om vad som är det vanliga, normen, inom Sverok.
De flesta sverokare spelar brädspel. Kanske inte som huvudverksamhet, men det är väldigt mycket lättare att få folk att nappa på ”ska vi ta en omgång Carcassonne?” än ”vad tror du om ett minilajv medan vi väntar på bussen?”. Det är inte så konstigt kanske. Det konstiga är när spel blir lika med brädspel. Och spelare = person som spelar brädspel eller kortspel. Då börjar det inte längre likna ett praktiskt sätt för folk som utövar olika hobbygrenar att samlas, då börjar det snarare se ut som att vi har hittat en gamer-norm.
Om man tittar på den vanliga beskrivningen av en gamer så börjar den just här. Han (det är alltid en han) spelar brädspel eller kortspel, av det nördigare, mer invecklade slaget. Han sitter i en källare och dricker jolt-cola. Han luktar svett. Han har skägg (jag har suttit i en styrelse med fler skägg än kvinnor). Han klär sig i konventströjor och eventuellt någonting från thinkgeek. Han gillar naturvetenskap, matematik och/eller it. That’s him.
Och eftersom den här gamern är den ultimata Sverokaren, så blir folk förvånade varje gång man uttrycker sin ovilja att göra saker på hans sätt. ”Nej, konventströja är fult!”, ”Nej, jag dricker inte cola”, eller tja, ”Nej tack, jag spelar inte brädspel”. På något sätt gör det en till en lite sämre gamer. För det är ju lite konstigt, att inte vilja vara en gamer, när man är aktiv i Sverok.
Men ärligt talat, hur många sverokare stämmer egentligen in på bilden av den ultimate gamern. Vi är ett hobbyförbund som samlar paintball, kortspel och lajv under samma tak. Vi blandar Super Mario Bros och Noir, Knutpunkt, Magic och CS. Borde vi egentligen tycka att det är konstigt att vi har en massa olika intressen, synpunkter och synvinklar. Bara inom lajvhobbyn finns det ett antal falanger som ser på saker olika och tycker att de andra sätten är konstiga. Mina figurspelande eller tärningsrollspelssutövande styrelsekamrater skulle förmodligen vantrivas på ett improvisativt, litet prettolajv. På samma sätt som jag vantrivs på spelkonvent. Det är ingenting konstigt egentligen. Vi fungerar på det sättet.
Och nu ska jag snart dra på mig min skabbiga linneklänning och traska ned i medeltidsvimlet, som det lajvardrägg jag är. Trevlig sommar.
One thought on “Den ultimata gamern?”
Intressant inlägg.
Dock så tycker jag efter att har läst ”the game” inte att det är en som du säger ”dejtingbok”. Visst det går att hitta dejting tips i denna bok. Men i mina ögon är det mer en självbiografi om hur man hittar sitt inre jag och blir glad för den man är.
Jag kan här och nu erkänna att jag efter att ha läst denna bok så har jag blivit mycket gladare och jag trivs med mig själv och den jag är/ vill vara. Detta är inte för jag lärt mig hemliga knep för att dejta utan för jag har fått bättre självförtroende.
Nu vet jag att det inte jag poängen med ditt inlägg men jag kännde att jag behöve säga det.
//Mårten
ps vill man ha en dejting bok så finns ”rules of the game” som steg för steg går igenom det som Neil Strauss (författaren av the game) lärde sig.
Comments are closed.